Ett stort steg

        5 kommentarer
Något jag alltid varit riktigt bra på är att förtränga saker och ting. I princip allt som jag inte vill gå igenom eller ta itu med låtsas jag helt enkelt om att det inte existerar. Strutsmetoden kallas det, stoppar huvudet i sanden och trivs bra med att vara "ovetande" tills den dagen kommer då du faktiskt måste hantera det du undvikt, och istället för att ta det små bitar i taget så kommer en hel jävla paj. Urusel egenskap faktiskt,om jag får säga det själv..
Igår/idag kom min paj flygandes. Jag har haft flera månader på mig att förbereda mig men det sa stopp och istället för hantera det så stack jag ner huvudet, det var ju lättast så, trodde jag.

Klockan är runt 3 på natten och mina ögon stirrar runt om i rummet och känner inte igen sig. Det är sig likt men ändå har det aldrig varit tommare. Hjärnan skriker åt mig att gå och sova medan hjärtat ber mig att hålla mig vaken för jag ska slippa tänka "nu är det sista gången jag sover i mitt rum och fortfarande kan känna att det är mitt rum"
Om 9 timmar flyttar jag för sjätte gången i mitt liv, men för första gången på egen hand. Om 9 timmar flyttar jag långt bort till en egen lägenhet, själv. ensam. bara jag.
Jag har haft väldigt svårt att ta in det under en lång period vilket har gjort att jag den senaste veckan har brottats med att ena stunden vara riktigt glad och endast sett möjligheterna till att plötsligt må illa av rädsla och fråga mig själv hur jag kunde ta ett sånt dumt beslut.

Jag har inte berättat för många alls att jag ska flytta just av den anledningen - berättar jag så erkänner jag för mig själv och det blir verkligt. Det låter säkert urtöntigt för er som läser men för mig är det här det läskigaste jag någonsin gjort. Som sagt har jag redan flyttat 5 gånger tidigare men då från ena halvan av familjen till den andra. Nu är det bara jag, helene. Det jag kommer sakna mest är faktiskt mina två fyrbenta hjärtan, dem är de enda jag inte kan ringa och prata med när jag vill. Det gör riktigt ont i hjärtat att veta att jag för första gången sen jag föddes ska bo där jag inte kommer höra små tassar gå på golvet, inte få någon plats i sängen för ett sånt litet djur på något sätt tar upp halva sängen, inte känna en tass putta lite lätt för jag slutade klia på den mjuka pälsen. Klart dem finns kvar här när jag kommer hem för att hälsa på men för mig är det en sån stor förändring att acceptera.

Men innerst inne vet jag hur mycket positivt den här förändringen kommer göra, hur bra det här är för mig och hur mycket jag kommer utvecklas som person. Jag har velat detta så länge och är stolt över mig själv att jag faktiskt vågar lämna denna trygghet.
Men att jag är livrädd råder det ingen som helst tvekan om!