Kaos

        3 kommentarer
Att man idag har lyckats kunna programmera bilar till att kunna parkera sig själva men inte lyckats ta fram en "parkera hjärta och hjärna" än är rätt otroligt. De senaste veckorna har varit otroligt stressiga för mitt psyke och jag känner mig helt urladdad på energi just nu. Känner verkligen att jag behöver åka bort och försöka reda ut mina tankar och känslor ordentligt. Det har varit kaos alltför länge och det är inte hälsosamt alls.
 
Men senare idag så ska jag sitta sminkmodell ett par timmar vilket ska bli otroligt kul! Och nästa måndag har jag en frisörtid inbokad, försöker hitta små knep till att varva ner och göra saker som jag mår bra av och sätta mig i situationer där jag inte har något annat val än att försöka koppla av. Just att koppla av är oerhört svårt just nu, hjärnan och hjärtat går i 700 varenda sekund som jag är vaken. Det är ett under att jag inte kollapsat mitt i gatan eller att huvudet exploderat. Nej, att kunna få hänga in ens hjärna och hjärta i garderoben en stund så kroppen får vila vore ju något?
 
 
 

My 2012

        8 kommentarer
Det är med blandade känslor jag tittar tillbaka på 2012, det har varit ett väldigt känlosamt år. Ett riktigt skitår faktiskt. Men jag har verkligen levt efter orden “dör jag så dör jag” detta år vilket har gett mig så otroligt mycket, har träffat så många nya fina och sköna människor! Men jag har nog aldrig varit så här impulsiv, någonsin. Ett litet urval av alla sjuka saker jag gjort utan att riktigt tänka efter;
 
› Jag åkte till London med ett par människor som jag bara känt i knappt 2 dagar. Där fick jag uppleva saker som jag bara kunnat drömma om. Kommer garanterat aldrig glömma de dagarna.
 
› Jag hade den sjukaste tågresan någonsin som slutade med att en helt okänd person gav mig en gratis biljett till melodifestivalen i leksand {som var senare samma kväll} + backstagepass och inbjudan till efterfesten med artisterna. Jag gick!
 
› Jag bodde en natt på hotell (ledsen, inget snusk, snarare bloggfest!) tillsammans med en tjej jag aldrig träffat innan utan bara bytt ett par meningar med. Idag är hon en av mina allra närmsta vänner  ♥
 
Dessutom så har jag lärt mig att sätta mig själv i första hand och inte göra mina beslut baserat på hur andra vill och anpassa mig efter deras behov. Detta ledde till att jag i slutet av året gjorde ett stort och välbehövligt beslut - jag flyttade till Stockholm. Flytten är en av anledningarna till att jag varit så stressad och frånvarande, men nu har det mesta lugnat sig och jag är riktigt förväntansfull över 2013!

Happiness

        6 kommentarer
Om jag bortser från den sorg som jag bär på så är jag just nu i ett tillstånd där jag känner mig genuint glad och tacksam. Den senaste tiden har varit fruktansvärt jobbig men det har samtidigt lärt mig att uppskatta det jag har och alla människor jag har runt omkring mig, på riktigt. Det är hemskt att det krävs rejäla motgångar för att man ska kunna vakna upp och inse hur bra man har det, men hellre det än att man går och blundar och tar allt för givet livet ut.
 
För nog första gången någonsin så har jag inte ångest att det är höst, det är snarare tvärtom. Det är så otroligt mycket roliga saker som kommer hända de närmaste månaderna. Det pirrar till i magen så fort jag tänker på det! Jag är nu sådär jobbig som säger A men inte B, men förhoppningsvis så kommer det där B:et inom en snar framtid. Jag känner även att bloggningen har blivit rolig igen, dock är det ju mestadels bara om skor och skönhet men det är ju vad jag älskar, så det får ni ta!
 
Nu blev det ett litet virrigt inlägg men jag ville bara skriva ett glatt inlägg, för en gångs skull.
 
En ful bild men skrattet är verkligen äkta, jag var så glad den dagen. Så fint att titta tillbaka på!

Holding on and letting go

        6 kommentarer
Jag brukar inte blogga när jag är arg eller ledsen just för att jag inte vill ha sådan energi här och det känns så falskt att låtsas vara glad så jag brukar istället bara låta bli att skriva då helt enkelt. Förra inlägget var precis ett sådant falskt inlägg, de tog mig 2 timmar att skriva och jag tvingade mig själv till att skriva bara för att..ge er något.
 
Jag känner egentligen inte att jag är skyldig att behöva svara på de otrevliga kommentarer jag fått om att jag är en dålig bloggerska som uppdaterar uruselt. Jag känner inte att jag är skyldig att behöva förklara varför bloggen återigen hamnat i kläm, jag vet inte ens varför jag skriver detta inlägg eller vad jag ska skriva mer än att det har hänt något som vänt upp och ner på allt. Jag vet inte när jag kommer att uppdatera igen men jag hoppas att ni förstår..
 
Ta hand om er, och glöm inte att aldrig ta något eller någon för givet.
 
Only the good die young

Well hello

        10 kommentarer
Bryter tystnaden efter sisådär nästan en månad exakt. Har under denna tid gett mig på att skriva ett flertal inlägg där jag försökt förklara varför jag inte bloggar - det blev alltid en sörja som skrek PRIVAT så det hela slutade upp med att jag nu skapat en lösenordskyddad blogg istället där jag skriver ner allt sådant som inte ska hamna här (påminn mig att köpa en dagbok!). Så kort och gott, livet kom ikapp och en paus från allt blev ett faktum, men nu är jag tillbaka!
 
För att väga upp det dåliga bloggandet så bjuder jag på den efterfrågade bilden där jag är på väg att ramla, förmodligen den fulaste/roligaste bild på mig som existerar. Underbart.
 

They live in me

        11 kommentarer
Jag skulle kunna skriva flera hundra meningar om vad som ligger bakom min tatuering men jag kortar ner det betydlig. Den 1 juni 2008 så gick min mormor bort ganska hastigt och det var något som jag tog fruktansvärt hårt. Sedan jag var liten så var hon den som jag alltid lutade mig mot just för att jag visste att hon alltid skulle ta emot mig, alltid, oavsett vad. Hon var så mycket mer än bara min mormor, hon var hela min värld. Det har gått snart fyra år och jag tvingas varje dag påminna mig själv om att hon inte bara är ett telefonsamtal bort som hon alltid sa till mig.

Från början var det meningen att jag skulle tatuera in något till minne av henne, men under dessa fyra år så har fler nära mig lämnat denna värld och jag vet, hur hemskt det än låter, att det kommer bli fler och denna tatuering kommer alltså att fylla mer mening med åren. Jag har inte accepterat och förstått att min älskade mormor är borta, och jag öppnar fortfarande ytterdörren ibland för att kolla om Max vill komma in.

Jag behövde och jag behöver något att tro på. En påminnelse till mig själv att de finns där även fast jag inte kan se dem, en påminnelse om att de aldrig lämnar mig. Originaltexten kommer från en låt ur Lejonkungen men jag gjorde om den så det blev mina ord och reflekterar det jag känner. Den sitter på vänster revben, närmast hjärtat. Jag kan inte bli mer nöjd, den är perfekt.


Tretton underbara år

        12 kommentarer
Jag har funderat mycket och länge på om jag skulle skriva detta inlägg eller inte av den anledningen att jag häromdagen fick höra att "det är ju bara en katt". Jag blev först väldigt arg men blev snabbt istället ledsen för denna persons skull som tydligen gått miste om den enorma kärlek ett djur kan ge, för annars skulle det inte bara vara en katt.

Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda och vilka ord jag inte ska använda. Det är så mycket i huvudet hela tiden samtidigt som det är helt tomt, det är tomt överallt men ändå gör det så fruktansvärt ont. Hela tiden. Det har gått en vecka idag, hela sju dagar. Vissa stunder känns det som att det har gått flera månader och ibland känns det som att det var bara en timme sen jag pussade den gråa lilla nosen en allra sista gång. En bästa vän och en så otroligt älskad familjemedlem som funnits vid min sida i mer än halva mitt liv, borta. Jag vet att jag lite längre fram kommer kunna tänka på min gråa prins och inte bryta ihop som jag gör nu, utan istället le och vara glad över de tretton underbara år som jag och min familj fick med honom. Jag är inte där ännu men det är okej, jag vet att han alltid finns med mig, alltid.

"The ones that love us never really leave us"

Tattoo

        14 kommentarer
Det har snart gått fyra år sen den dagen jag fick en orsak till att tatuera mig, och det tog mig nästan fyra år för att alla pusselbitar skulle falla på plats.
Det enda som återstår nu är att boka tid för att sedan fastställa det jag känner i hjärtat, utanför hjärtat.

bildkällor


Jag kan bara göra mitt bästa

        11 kommentarer
Jag vet inte riktigt hur pass personlig jag vill bli i bloggen, jag delar inte med mig särskilt mycket om mitt privatliv men just nu har min mur rasat och jag ligger någonstans djupt där under. Jag vet egentligen inte vad jag vill åstadkomma med detta inlägg då det tagit mig mer än en halvtimme att bara skriva dessa meningar.. Men jag antar att det jag vill säga är att detta är anledningen till att jag inte bloggat, jag känner dock att jag inte vill skjuta undan bloggen helt p.g.a detta, eller ja, iallafall göra mitt bästa för att inte skjuta undan den.. Jag gör så gott jag kan.


Alla har en plats

        13 kommentarer

Rubrikerna är tagna från aftonbladet och expressen

Det är alldeles för ofta jag läser artiklar om djurplågeri, och de rubriker jag tagit med är bara en liten del av alla de fall som är publicerade. Varenda rubrik är som flera knivhugg i hjärtat för mig och jag mår så fruktansvärt illa av den ilska jag känner. Dessa allvarliga djurplågerier som pågår varje dag får mig att vilja bli politiker och kämpa för djurens rättigheter. Rekordstraffet här i Sverige är 1 år och 3 månader, ett år och tre månader? Är det något sjukt skämt? Jag har egentligen inget stort intresse i politik men ändå så skulle jag vilja spendera hela mitt liv för att göra allt jag kan för att ge djuren ett bra liv, ett liv de förtjänar. Oavsett hur mycket pengar jag skänker till WSPA och WWF m.fl så känns det som att jag inte gör tillräckligt..  Vetenskapen om vad otroligt många människor dagligen utsätter djur för gör mig så fruktansvärt ledsen och arg och jag kan tyvärr alldeles för ofta känna en våg av hopplöshet men jag kommer aldrig sluta kämpa för dem. Aldrig.

Every drop in the ocean counts

        6 kommentarer
Jag har alltid älskat havet, det är den enda platsen där jag inte känner mig instängd utan jag känner mig fri och kan andas på riktigt. Jag kan sitta i flera timmar och bara titta på horisonten och lyssna på vågorna. Känna ett lugn som fyller hela kroppen. Bilderna nedanför är tagna i somras på Öland, jag och Lizette satt på stranden nästan varje kväll och tittade på solnedgången. Bilderna kanske ser likadana ut för er men för mig berättar de alla olika minnen och känslor.
Just nu skulle jag göra allt för att få känna det lugn igen, att slippa kvävas och bara få vara jag. Helene.


Tillsammans för djuren

        8 kommentarer

En blogg som jag mer än gärna vill dela med mig av är Fridas. Jag kom in på hennes blogg då hon kommenterade ett av mina inlägg - och vad glad jag är att hon gjorde det, för varje gång jag går in på hennes blogg så fylls jag utav av en sådan värme samtidigt som jag får en knuff in i verkligheten. Frida jobbar som ambassadör åt WSPA Sverige (World Society for the Protection of Animals) och det hon gör är att försöka få människor att bli en Animal Protector för att rädda djuren från den dagliga misshandel de utsätts för. Det är fruktansvärt att vi människor än idag är så grymma mot oskyldiga stackars djur men det är så viktigt att vi inte blundar för det som djuren utsätts runt om i världen. Människor som Frida får mig att känna hopp, hopp för en bättre framtid för djur runt om i världen, hopp för att vi människor ska inse att vi inte är ensamma på denna jord och inte kan behandla djur som vi vill bara för de inte har en röst. Jag hoppas ni kan ta några minuter av er tid för att gå in på Fridas blogg (länk) och WSPAs hemsida (länk), förhoppningsvis så kommer ni också inse den hemska verkligheten men även känna samma värme och hopp för framtiden som jag gör. Jag är stolt en animal protector och bidrar varje månad, även ifall ni kanske inte vill eller kan bli det så hoppas jag iallafall att ni kan sätta in ett litet bidrag, alla bidrag räddar liv.

 



Under the surface

        6 kommentarer
Eftersom läsarantalet har stigt den senaste tiden så tänkte jag snabbt berätta lite om mig själv, är det något annat ni undrar så är det bara att fråga! Glöm förresten inte att lägga till bloggen på bloglovin för att se när jag uppdaterat, gör det antingen via knappen i menyn eller här.

› Förutom att i framtiden jobba med skor så vill jag även jobba för djurens rättigheter
› Jag vet ärligt talat inte hur många skor jag äger då de står lite överallt
› Jag lever efter mottot allting har en mening
› Båda mina föräldrar och halva min släkt är döva
› Jag är vegetarian



En underbar gärning

        5 kommentarer

Alla ni läsare kan väl göra denna fina gärning?
Den kostar er ingenting utan ni behöver bara klicka på bilden och sen på gilla-knappen. ♥


in the sky

        1 kommentarer

Ska precis hoppa i säng med en skål vindruvor efter en lång dag. Vissa dagar känns det som att jag vill ge upp och lägga ner allt för att bara gömma mig under täcket. Det känns fruktansvärt tungt men jag försöker att hålla motivationen uppe och jobba mig mot min belöning som blir 1 månad i ett paradis. Berättar mer om det längre fram när allt är spikat och klart. Åh vad jag längtar!
Tills dess får jag hoppas att himlen fortsätter vara lika fin som den varit de senaste dagarna..

VAD SKA JAG GÖRA?

        4 kommentarer
Det jag förmodligen gillar minst med mig själv är min beslutsångest. Det är inte många som vet att jag har extremt svårt att ta beslut. Stora som små saker - att t ex. välja chokladsmak kan ta mig 15 minuter och ibland blir jag så galen att det slutar med att jag släpper allt och struntar i att köpa något. Det låter förmodligen helt sjukt och töntigt för er men det här är något som verkligen tär på mig. Det går inte att förklara hur det slits inom mig och jag vågar inte ens berätta hur jag är när jag har riktigt stora beslut att ta. Herregud..

Just nu börjar jag slitas itu. Det är så att när jag var liten var Britney min idol och än idag tycker jag hon är så otroligt grym. På söndag uppträder hon i globen och det var planerat att jag och min bästa vän skulle gå, men biljettköpet rann ut i sanden och nu är hon inte sugen. Tyvärr gillar inte alla mina vänner britney så de vill såklart inte gå, och de andra kan inte. I flera veckor har jag varit i två delar och försökt komma på hur jag ska göra. Ska jag strunta i konserten jag velat sett sen jag var liten, och ångra mig i flera veckor, eller ska jag gå själv? Att gå själv känns rätt läskigt då jag kommer ihåg hur jag nästan svimmade på Muse konserten då det blev ett sånt stort tryck i publiken. Det känns så jäkla larvigt att inte kunna bestämma mig angående en sådan larvig sak men det är ju fel i huvudet på mig - beslutsångesten tar kål på mig. Ingen av er som vill gå med mig?! ;-)


Oktober

        3 kommentarer

1 oktober, det är troligtvis en av de allra sista varma dagarna som 2011 har att leverera. Har suttit på balkongen i över två timmar nu och bara stirrat ut i det tomma. Vad hände? Ska fylla på min fina mugg med mer kaffe och försöka komma underfund med vad som hände med de fyra senaste månaderna - tog jag ens del av dem?

 


Vad tusan?!

        0 kommentarer
Ibland får man uppleva situationer som man senare ser tillbaka på och tänker hände verkligen det där?
Idag var en sådan dag.

För bara någon timme sen satt min familj och jag och åt middag när någon plingar på dörren. Jag kom endast någon meter innan dörren öppnades utifrån så jag antog genast att det var någon av min lillebrors kompisar som kom, dem brukar ibland plinga på och sedan släppa sig själva in vilket vi tycker är helt okej. Men den här gången var det ingen jag kände igen som öppnat ytterdörren utan ett barn som var runt 10 år stack in huvudet och frågade "vill du köpa jultidningar?".
Jag blev helt ställd men svarade nej tack, men i samma ögonblick som jag stängde dörren så förstod jag precis vad som hänt. Hade jag inte blivit så chockad vet jag inte om jag hade skällt ut ungen eller lugnt och sansat frågat vad hon tänkte med.
Men nu i efterhand blir jag så upprörd bara jag tänker på det, vad är det för föräldrar som inte lär deras barn att man för guds skull inte öppnar någon annans ytterdörr bara för att fråga om någon vill köpa jultidningar?! Jag fattar verkligen inte..
Nu i fortsättningen tänker vi alltid ha dörren låst, oavsett om alla är hemma eller inte, för det var riktigt obehagligt att någon okänd öppnade dörren till vårat hus för något så ytligt som jultidningar. Barn eller vuxen, känner man inte familjen väntar man alltid.

live your dream

        1 kommentarer


det sägs att allt händer av en anledning

        1 kommentarer
tittar med en längtan inom mig på utlandsresor, skriver i avresa och destination, antal dagar. antal personer. en. jag. skulle kunna åka ensam, bara jag får komma långt bort och lämna kvar allt som pågår i kropp och själ på en hylla här hemma. pengarna jag förbjudit mig själv att röra på sparkontot bara stirrar på mig, varenda liten del av mig skriker att strunta i allt sparande och bara åka. kan jag inte bara få klicka på boka. snälla.

det sägs att allt händer av en anledning, men idag känns det så otroligt dumt.


Tidigare inlägg